Vad är lågaffektivt bemötande?

Lågaffektivt bemötande (LAB)/ Low Arousal Approach är en metod för beteendestöd som började utvecklas i England i slutet av 80-talet utifrån professor Andrew McDonnells teorier och initiativ.

Väldigt enkelt förklarat kan man säga att metodens mål är att reducera stress och förebygga ångest och aggression hos vårdtagaren och att medlet för att uppnå detta är att fokusera på vårdgivarens bemötande och förhållningssätt.

Lågaffektivt bemötande handlar alltså om hur personal inom t.ex LSS, skola, polis och psykiatri förebygger, responderar och evaluerar i mötet med personer som befinner sig i en för dem stressande situation, eller ännu bättre – helt undviker att sätta någon i en situation som utlöser en stressreaktion.

Lågaffektivt bemötande är således ett väldigt effektivt sätt att deeskalera situationer och samtidigt främja välmående och utveckling hos individen.

Tillsammans med begreppet lågaffektivt bemötande följer begreppet ”utmanande beteende”.

Det är här av yttersta vikt att förstå att det handlar om beteenden som kan uppfattas som utmanande för personal. Det handlar INTE om att vårdtagaren/brukaren/barnet är utmanande.

Första gången jag hörde om lågaffektivt bemötande var vid en föreläsning 1999. Då var det, såvitt jag vet, ingen i Norden som egentligen arbetade i enlighet med metoden.

2004 översatte Bo Hejlskov Elvén professor Anderw Macdonnells arbete till danska och sedermera till svenska. Ungefär samtidigt var han konsult och supervisor för Øresundsskolan i Danmark som byggde en hel avdelning, alltså inte bara undervisning av personal, men en fysisk byggning designad i enlighet med principerna om lågaffektivt bemötande.

Idag är det få här hemma som tänker lågaffektivt bemötande utan att samtidigt tänka Bo Hejlskov Elvén och när man tänker in det juridiska begreppet beprövad erfarenhet, så är det få metoder där det passar så väl in som på just lågeffektivt bemötande.

Jag har arbetat med och undervisat i lågaffektivt bemötande i snart två decennier, först i Danmark, sedan i Sverige. Och visst är det tillfredsställande att kunna se lugnet som ger plats till utveckling hos barnet/brukaren/vårdtagaren – men minst lika tillfredsställande är det att se hur personal växer, upplever framgångar, och känner en en yrkesstolthet.